Så är det fredag och jag har harvat mig igenom första arbetsveckan efter semestern. Det har gått bra och jag har det ganska lugnt och avslappnat. Trots det har jag varit väldigt kvällstrött både i kropp och själ. 

Nu väntar en lugn helg med stickning, bokläsning, vävprojekt och häng med pappa och faster.

Efter en sommar då jag inte känt något vävsug så börjar inspirationen återkomma. Jag experimenterar och grejar. Perfekt blir det inte och jag vacklar mellan att vilja be min kompis Syfröken komma och hjälpa till att styra upp det och att tycka att det är alltför pinsamt att visa mina taffliga försök. Jag tänker då och då med en rysning att min mycket noggranna och kompetenta faster, vars vävsaker jag ärvt, förmodligen skulle vända sig i sin grav om hon såg det jag pysslar med.

I juli kom den nya serien med "Lilla huset på prärien" på Netflix. Som jag väntat... Jag hade förhoppningar om att de skulle ha satsat på att göra den lite mer som böckerna, lite mer verklighetstrogen. Efter att ha sett två avsnitt var jag extremt upprörd! Jag har inte ens sett klart och vet inte om mina nerver klarar att slutföra projektet.

Plötsligt framstår 70-talsvarianten som brysk och sanningsenlig vilket säger en hel del. Den som var med på 90-talet kanske minns serien "Dr. Quinn"?

Om jag ska jämföra den nya "Lilla huset på prärien" med något så kanske det skulle vara "Dr Quinn".

Bara en sådan sak att Caroline Ingalls går runt barhuvad med utsläppt böljande hår! I böckerna återkommer Carolines förmaning till Laura att dra ner bahytten ordentligt ungefär två gånger i varje kapitel. Att som kvinna gå runt barhuvad med utsläppt hår skulle helt enkelt aldrig ha hänt.

Och ännu värre, rätt som det är knatar både Caroline och hennes döttrar runt i underklänningarna till och med när de har främmande karlar på besök. Jag menar, hallå!!!

Slutligen har de lagt in att Laura blir kompis med en flicka från ursprungsbefolkningen med föräldrarnas godkännande. Inte heller det har någon som helst verklighetsförankring. Ett av mina problem med omläsningen av böckerna förra sommaren var rasismen och familjens syn på alla de människor som bodde på prärien före dem. Jag tycker inte att det var bra. Men att bara låtsas om att rasismen inte finns förtar all trovärdhet. I stället önskar jag att man låtit familjen beskrivas som den var med fel och brister. 

Min slutsats är att man vill skriva om historien och romantisera den långt bortom vad Michael Landon gjorde för mer än femtio år sedan vilket känns otroligt trist.