T tyckte igår att jag var onödigt hård i min spontana dissning av årets Nobelpristagare. Så kan det vara eftersom jag aldrig hört namnet och aldrig läst honom.
Och där kan något av sanningen om mig och Nobelpriset skvalpa omkring djupt under ytan. Ytterst sällan är pristagarna några jag har hört om och jag läser ändå orimligt mycket av allt möjligt. Naturligtvis kan man hävda att det är jag som konsumerar alldeles för mycket lättviktig litteratur, för det stämmer förstås. Men jag jobbar på bibliotek och läser även smalare författarskap så nog borde det vara oftare som jag åtminstone hört talas om pristagaren? Jag vill gärna vidga mitt läsande och gör ansträngningar emellanåt men oftast räcker det inte med Nobelpriset. Jag måste också bli åtminstone pyttelite nyfiken.
Förra året var ett undantag som gjorde mig mycket nöjd när Han Kang fick priset! Jag hade till och med "Vegetarianen" hemma och läste den ganska snart efter utmärkelsen. Den var verkligen speciell och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Men den fick mig att tänka och bli överraskad och det är ett bra betyg i sig.
2013 var Alice Munro vinnare och efter det har jag läst flera av hennes böcker med stor behållning.
Någon gång kanske jag tar tag i alla de där Nobelpristagarmännen som skrivit djupsinniga och komplicerade romaner. Ibland överraskar jag mig själv. Men just idag är jag inte det minsta sugen.
För några veckor sedan läste jag en artikel någonstans av forskaren Martin Hellström. Jag såg att han gett ut böcker som intresserade mig och när jag tog en sväng till Uppsala så lånade jag två på biblioteket.
"Mariagripelikt" heter den första och handlar om ett forskningsprojekt där han under flera år träffar ett gäng barn som i början är nio, tio år för att läsa och prata om Maria Gripes författarskap.
De tar sig an hennes första böcker varav det var flera som jag aldrig hört talas om från 50- och 60-talet men också klassiker som "Hugo och Josefin", "Pappa Pellerins dotter", "Julia och nattpappan" samt "Tordhyveln flyger i skymningen".
Jag har under åren konstaterat att vissa av Gripes böcker är klassiker som aldrig blir omoderna, som "Agnes Cecilia" och vissa är helt oläsbara idag(jag glömmer aldrig traumat när jag skulle läsa "Hugo och Josefin" för H. Det var smärtsamt för oss båda och vi kom inte i mål).
I alla fall så var det intressant att följa samtalen med barnen och analyserna av böckerna.
Kanske inget jag kan använda rakt av i mitt eget jobb men mycket att fundera på och lärorikt. Hur ofta låter vi barn och ungdomars tankar styra litteratursamtalet helt?!
Hans andra bok "Bäst är det mänskliga" har egentligen samma utgångspunkt. Var hamnar vi om vi låter barn och ungdomar styra samtalen om litteratur och böcker? Här har Martin Hellström pratat om böcker och läsning med personer i sin närhet och även här fick jag mycket att grubbla på, saker som kommer att påverka mina egna litteratursamtal i framtiden. Martin Hellströms forskning är vindlande eftersom han inte styr vad samtalen ska handla om och vart de ska ta vägen. Det är spännande och jag kommer att leta efter fler böcker av honom.
