Så är jag tillbaka i ett regnigt Strömsund. I Uppsala var det också ganska grått och fuktigt men lite varmare och lite mer löv i träden.

Min syster och jag skulle till Sy och hantverksfestivalen i lördags men det var hopplöst att ta sig dit eftersom SJ gjorde en megastor spårgrej hela helgen så man skulle få åka buss till Knivsta och tåg därifrån. Vi bestämde efter lite förhandlande att vi klarar oss med garn tills nästa mässa i februari och skippade det hela. Och jag har hört från andra att det var lite lätt kaos med bussar som var överfulla och inte gick som de skulle, panik och hetsiga känslor. Så vi tog nog rätt beslut. Och som sagt var, garn saknas egentligen inte.

I stället blev vi bjudna på middag hos nämnda syster med familj vilket var mycket trevligt. Jag saknar familjeumgänget sedan jag flyttade hit även om jag får umgänge med andra familjemedlemmar som jag saknat förut. Så riktigt bra är det aldrig.

H var på halloweenfest och övernattade på lördagen. Hans kusin var också där, kul att deras olika gäng börjar blandas nu när de går på gymnasiet. Kusinen övernattade också, bara en sådan sak.

Jag har haft mycket lästid på tåg och bussar. Just nu läser jag också en massa för att vara förberedd inför bokprat och boktipsande till lärare.

I helgen läste jag "Älgkungen" av Maria Hellbom, en fantasy för mellanstadiet, kanske upp på högstadiet.

Den utspelar sig i en Jämtländsk by och det är väldigt roligt för folk i byn pratar jamska och det är man ju inte van vid i böcker. Klara och hennes föräldrar åker hem från Stockholm till den lilla byn. Klara längtar efter att få träffa Älgkungen igen, en mytisk älg som hon lärde känna sommaren innan. Han fick henne att förstå skogen och världen och tröstade henne när hon var ledsen. Men den här sommaren blir inte som någon tänkt sig. Skogen brinner, jag gissar att Maria Hellbom inspirerats av 2018 då det var så varmt och många skogar brann ner. 

På semester är också Aron, en Stockholmskille som hatar att bada, vara i skogen och göra saker ute. Han vill bara sitta och spela på sin dator. Klara tycker att han verkar vara den tråkigaste människan i världen men de får mer med varandra att göra än vad någon av dem förväntat sig.

Och Klaras faster dyker också upp oväntat. Hon är en mästerkock som rest runt och jobbat i hela världen. Ja, det händer mycket och jag tyckte mycket om boken! Den blir perfekt att tipsa om på skolorna häromkring. Och om man inte känner igen miljön så tycker jag ändå att man ska läsa för det är en riktigt bra bok på så många sätt!

Nästa bok är en av mina favoritfeelgoodserier. Serien om Dream Harbor innehåller mysiga, sympatiska människor, ganska orealistiskt, vilket jag köper rätt av bara för mysfaktorn och för att jag tycker om människorna. 

Biblioteket här har inte alla så den jag inte fått tag i måste jag kanske köpa, så sugen är jag...

I denna, "Pannkakshuset Strawberry Patch" av Laurie Gilmore, träffar vi Archer, världsberömd kock, som plötsligt fått veta att han har en femårig dotter. Mamman har dött och nu får Archer ansvaret för dottern Olive. Han offrar stjärnkocksjobbet, flyttar till det lilla samhället och börjar jobba på en bistro. Han behöver någon som kan ta hand om Olive på eftermiddagarna och de tidiga morgnarna och anställer Iris, lite mot bättre vetande eftersom hon verkar ganska bohemisk och rörig. Och dessutom är hon fullständigt oemotståndlig och det är ju inte bra för han kan absolut inte flirta med barnflickan! På grund av de tidiga morgnarna måste hon bo inneboende hos Archer vilket gör det ännu svårare att hålla fingrarna i styr.

Dagens sista bok är också en favoritserie, nämligen "Midnatt i den lilla bokhandeln" av Jenny Colgan. Jag tyckte mycket om första delen i serien; "Jul i den lilla bokhandeln" och den här var också mycket bra.

Carmen jobbar fortfarande i bokhandeln med ägaren mr McCredie, en väldigt världsfrånvänd man som älskar böcker men kanske inte har förmågan att sälja dem. I den förra boken träffade Carmen Oke, sitt livs kärlek. Men tyvärr gjorde missförstånd att han åkte till ett äventyr i regnskogen efter att Carmen gjort slut.

Ekonomin i bokhandeln är förfärlig och Carmen kämpar förtvivlat för att rädda den, mr McCredie är inte till någon större hjälp.

 Nu är vinterdäcken på så nu kan vintern få komma.

Och idag ska jag ut och åka på en längre tur med kommunens bil och jag har fått löfte om att även den är redo för halka. Jag hoppas att jag är rätt underrättad.

Imorgon är det dags att åka till Uppsala igen. Det ska bli så mysigt! Och nästa vecka är det lov. Då får jag hit familjen. Så nu får vi umgås riktigt ordentligt. Jag har gjort en lista på saker de ska få hjälpa mig med, sätta upp vardagsrumsgardinen till exempel. Det finns ingen anledning till jag ska vingla upp på en trappstol med fara för livet när jag numera har en son som kan ställa sig på tå och genomföra samma sak.

En annan sak de ska få ge sig på är att försöka hitta en strumpsticka som jag vid ett olyckligt tillfälle råkade köra ner mellan soffdelen och schäslongen i min vardagsrumssoffa. Har försökt att få fram den med alla medel vilket endast resulterade i en tåskada (vass golvlampefot precis på nagelfästet på stortån) som fortfarande plågar mig vissa nätter.

Inbillar mig att två påhittiga karlar ska lyckas bättre än jag...

De senaste kvällarna har jag varit på Island och hälsat på Hildur! Den tredje delen av "Hildur-serien", "Rakel" av Satu Rämö gjorde mig inte besviken. Jag är ju oerhört svag för den karga isländska miljön och de två poliserna Hildur och Jakob. Hildur som surfar, springer och brottas med sina barndomsupplevelser och Jakob, som i den här boken fått hem sin son och som stickar islandströjor på löpande band. 

I den här boken handlar det om usla arbetsvillkor både från förr och i nutid , människohandel och såklart så har Hildur fortfarande inte löst alla sin familjs knutar från det förflutna!

 Hösten smyger sig framåt och i helgen var det rimfrost på bilrutan när jag tittade ut. Vi hade också storm med slagregn och saker i trädgården som fick hämtas på nya ställen. Jag älskar hösten med de röda och orange färgerna, kallblåst som kyler ner hjärnan och regn mot rutan.

Till veckan ska jag byta till vinterdäck för det känns som att det bara är en tidsfråga innan halkan kommer. På onsdag far jag till Uppsala några dagar och veckan därefter kommer min familj hit på höstlov! Jag längtar väldigt mycket efter det.

För ett tag sedan hittade jag en gratis Kulturstödsbok på biblioteket som fick följa med hem. "Kafkalungan" av Cecilia Hansson är en sådan där bok som svept förbi i olika boktipsarflöden och därför kände jag mig lockad av den. Författaren är lätt fixerad vid Kafka och berättelsen startar när hon åker till olika ställen i Centraleuropa för att jaga efter Kafkas själ, skulle man kunna säga. Historien handlar om Kafka men också om hennes eget liv och de beröringspunkter hon känner att hon har med författaren och hans omgivning. Jag tyckte boken var intressant men jag fastnade kanske inte så mycket som jag förväntat mig. Det mest intressanta var att få en bild av Frans Kafka som jag absolut inte hade innan. Och som vanligt vill jag nu ta reda på mer! 

Tankar om Nobelpriset och böcker om läsning

 T tyckte igår att jag var onödigt hård i min spontana dissning av årets Nobelpristagare. Så kan det vara eftersom jag aldrig hört namnet och aldrig läst honom.

Och där kan något av sanningen om mig och Nobelpriset skvalpa omkring djupt under ytan. Ytterst sällan är pristagarna några jag har hört om och jag läser ändå orimligt mycket av allt möjligt. Naturligtvis kan man hävda att det är jag som konsumerar alldeles för mycket lättviktig litteratur, för det stämmer förstås. Men jag jobbar på bibliotek och läser även smalare författarskap så nog borde det vara oftare som jag åtminstone hört talas om pristagaren? Jag vill gärna vidga mitt läsande och gör ansträngningar emellanåt men oftast räcker det inte med Nobelpriset. Jag måste också bli åtminstone pyttelite nyfiken.

Förra året var ett undantag som gjorde mig mycket nöjd när Han Kang fick priset! Jag hade till och med "Vegetarianen" hemma och läste den ganska snart efter utmärkelsen. Den var verkligen speciell och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Men den fick mig att tänka och bli överraskad och det är ett bra betyg i sig.

2013 var Alice Munro vinnare och efter det har jag läst flera av hennes böcker med stor behållning. 

Någon gång kanske jag tar tag i alla de där Nobelpristagarmännen som skrivit djupsinniga och komplicerade romaner. Ibland överraskar jag mig själv. Men just idag är jag inte det minsta sugen.

 

För några veckor sedan läste jag en artikel någonstans av forskaren Martin Hellström. Jag såg att han gett ut böcker som intresserade mig och när jag tog en sväng till Uppsala så lånade jag två på biblioteket.

"Mariagripelikt" heter den första och handlar om ett forskningsprojekt där han under flera år träffar ett gäng barn som i början är nio, tio år för att läsa och prata om Maria Gripes författarskap.

De tar sig an hennes första böcker varav det var flera som jag aldrig hört talas om från 50- och 60-talet  men också klassiker som "Hugo och Josefin", "Pappa Pellerins dotter", "Julia och nattpappan" samt "Tordhyveln flyger i skymningen". 

Jag har under åren konstaterat att vissa av Gripes böcker är klassiker som aldrig blir omoderna, som "Agnes Cecilia" och vissa är helt oläsbara idag(jag glömmer aldrig traumat när jag skulle läsa "Hugo och Josefin" för H. Det var smärtsamt för oss båda och vi kom inte i mål).

I alla fall så var det intressant att följa samtalen med barnen och analyserna av böckerna.

Kanske inget jag kan använda rakt av i mitt eget jobb men mycket att fundera på och lärorikt. Hur ofta låter vi barn och ungdomars tankar styra litteratursamtalet helt?! 

Hans andra bok "Bäst är det mänskliga" har egentligen samma utgångspunkt. Var hamnar vi om vi låter barn och ungdomar styra samtalen om litteratur och böcker? Här har Martin Hellström pratat om böcker och läsning med personer i sin närhet och även här fick jag mycket att grubbla på, saker som kommer att påverka mina egna litteratursamtal i framtiden. Martin Hellströms forskning är vindlande eftersom han inte styr vad samtalen ska handla om och vart de ska ta vägen. Det är spännande och jag kommer att leta efter fler böcker av honom.

 Och så regnar det igen... Jag kan inte minnas sist det var en så här regnig höst. Eller är det mer regn på min nya hemort helt enkelt?

Nu gillar jag i och för sig regn  så att så hemskt lider jag inte men ändå?

Det har varit en hektisk vecka med simning i tisdags, telefonkris, författarbesök  och kompisbesök igår och idag har vi haft den andra sjuan på besök som har fått lyssna till prat om demokrati och boktips med förbjudna böcker. Varje gång jag träffar en ny klass så inser  jag hur otroligt bortskämd jag varit i så många år då jag har känt alla eleverna, kunnat plocka fram den rätta boken till var och en, haft deras förtroende eftersom de varit övertygade om att jag VET vad de behöver. Nu är jag ute på hal is varje gång, måste fråga och få dem att tro på mig.

Så vad tycker vi om årets Nobelpristagare? Ska jag vara helt ärlig så kände jag mig helt ointresserad när jag hörde namnet. Det sa mig ingenting och jag blev inte sugen på att läsa.  László Krasznahorkai  född 1954 från Ungern .

Kanske att jag är lite kinkig men

jaha, en vit, äldre man... igen...

Månadens dikt oktober 2025

 The Self-Unseeing

Here is the ancient floor,

Footworn and hollowed and thin,

Here was the former door

Where the dead feet walked in.

She sat here in her chair,

Smiling into the fire;

He who played stood there,

Bowing it higher and higher.

Childlike, I danced in a dream;

Blessings emblazoned that day;

Everything glowed with a gleam;

Yet we were looking away!

Ur

Poems of Thomas Hardy

Igår träffade jag rektorn och lärarna på ytterligare en skola. För att vara exakt så var det den skola jag jobbade på för 25 år sedan. Det blev väldigt trevligt! Flera av lärarna, och rektorn, var gamla bekanta, vissa till och med gamla kollegor och de blev så glada när de träffade mig.

De var sugna på samarbeten och olika projekt vilket direkt peppade mig så att huvudet nu är fullt med idéer.

Ikväll blir det simning igen. Jag har hållt igång med det i flera veckor nu, en eller två gånger i veckan, och jag känner hur bra det är för min arma, slitna kropp.

Imorgon ska jag hälsa på en kompis som jag inte träffat på ett par år. Det är så lätt att lägga sig på soffan, plocka fram stickningen eller en bok och inte röra sig på resten av kvällen. Men jag vet ju att när jag kliver ur den där soffan och tar mig ut och gör något så blir jag så uppiggad!

Den tredje delen i serien "Begravningsbyrån Tranan" av Ewa Klingberg heter "Nu stormar det i dalens famn". Jag har inte så mycket att säga om den. Sandra harvar på. Hon är fortfarande övertygad om att hon ska sälja firman och flytta hem till Västerås men samtidigt har hon väldigt svårt att slita sig. Det finns så mycket hon behöver få ordning på innan hon lämnar. Och så är det ju Christoffer. Hur ska hon kunna lämna honom?

 

Dagens första bok heter "Som en öppen bok" av Sara Molin

Ibland har jag lite svårt för svensk feelgood. Det blir så vardagligt på ett sätt och samtidigt overkligt och jag fastnar inte. Översatt feelgood är inte alltid bra heller men det blir på ett annat sätt. Min egen teori är att det beror på den svenska kontexten är så välkänd medan den utländska har ett annat avstånd som gör den lite mer exotisk och spännande.

Clara är en lärare som älskar böcker och att förmedla litteratur till barn och ungdomar.

Tyvärr arbetar hon på en mindre lyckad arbetsplats och hon trivs inte alls med kollegorna.

Privat är hon singel sedan två år tillbaka, har en syster som lever på ett helt annat sätt än Clara och föräldrar som kan göra vem som helst galen.

Livet är en aning grått och trist helt enkelt. Men när Claras ungdomskärlek Jonathan dyker upp och visar intresse så är det som att livet får färg igen! Nu kan allt bara bli bättre! Eller...?

I den andra delen av feelgoodserien "Begravningsbyrån Tranan" , "Blott en begravning" av Ewa Klingberg, så kämpar Sandra på med att få ordning på sin mosters begravningsfirma. Julen har passerat och Sandra har bestämt sig för att stanna ett tag till eftersom hon inser att hon aldrig kommer att få firman såld så länge allt är så rörigt. Hon ertappar sin moster med hemligheter och hon har en känsla av att det är flera av arbetskamraterna som döljer saker.

Man kan lugnt säga att saker inte går som Sandra vill men samtidigt så kan hon inte låta bli att trivas ganska bra också.

En massa ljudböcker

 Så har mer än halva veckan gått. Igen.

Jag känner mig som en vissen tulpan med ont i huvudet, trötta ögon och med lite feberkänsla. Familjen i Uppsala har samma symtom men ingen av oss är tillräckligt krassliga för att få ligga hemma under en filt. På kvällarna utbyter vi symtomen som visat sig under dagen och så kan vi  tycka lite synd om varandra. Det piggar alltid upp.

Jag jobbar på och kan konstatera att uppdragets spretiga konturer alltmer visar sig. Just nu när jag känner mig ur form så känns det aningens övermäktigt att få med alla på båten. Det är lite som en skock renar som far åt alla håll. Hur ska jag få alla (eller ens några) att följa mina instruktioner och önskemål? 

Nåja, bara jag blir i fas med livet igen så ska jag väl kunna samla ihop mig och bli den vallhund som situationen kräver!

Jag har ett helt gäng ljudböcker som jag inte redogjort för. Det känns som att det är för många för att jag ska orka skriva om dem så jag hoppar över det...

 

"Kungliga kärlekssagor 3: Gustav Vl Adolf  & Margareta" av Ebba Kleberg von Sydow

 

"Kungliga kärlekssagor 4: Margete & Henrik" av Ebba Kleberg von Sydow

 

"Kungliga kärlekssagor 5: Charles och Camilla" av Ebba von Kleberg von Sydow

"Breven som länkar oss samman" av Anne-Lie Högberg

"Stjärnfall över Åstol" av Anne-Lie Högberg

"Vågor av längtan" av Anne-Lie Högberg

"Bonusprinsen-En kunglig skandal" 

"Leonahs bok" av Helena Aldén

"Jack the ripper"

Ingen av böckerna var fantastiska men inte heller jättedåliga.