Semester

 Så är det slutligen dags att titta in här en liten stund.

Jag har haft två veckors semester med nästan skärmfritt. Jag har knappt spelat mina telefonspel som jag annars är rätt beroende av. Det har varit väldigt skönt och avlappnande och otroligt välbehövligt. Sommaren började dock dramatiskt. Precis när vi var på väg norrut så kom nyheten att en familjemedlem åkt in på akuten. Vi blev lättade när det var en fraktur på ett revben och inte något annat. Så kom vi iväg. Någonstans vid Gävle kom hällregnet. Man kunde inte se vägen eller lyktorna på bilen framför. Det åskade och blixtrade och vi fick köra i 30 och 40 km /timmen i flera mil.

Okej, vi blir någon timme försenade sa vi till varandra efteråt men allt gick ju bra ändå. I Hudiksvall åt vi lunch, körde en bit och bestämde oss för att tanka strax före Sundsvall. Vi var otroligt nöjda med att vi bara skulle susa förbi Sundsvall för sedan är vi halvvägs. På Ljunganbron satte plötsligt motorbromsen in och mitt på bron stannade bilen!

Min 16-åring och jag fick panik men tack och lov för T som beordrade mig att ringa bärgning och dessutom hade stenkoll på var varningstriangeln låg. Det var fruktansvärt hett där vid sidan av motorvägen, bilarna körde förbi i 120 km/timmen ungefär och nästan ingen brydde sig om den där varningstriangeln. Fast en man stannade och frågade om vi behövde hjälp. Då hade vi redan beställt bärgning men blev ändå så glada att han frågade.

Bärgningsbilen körde vår bil till en verkstad och oss till ett hotell där vi övernattade. Det var otroligt varmt, ingen AC på det hotellet minsann, men ändå ganska trevligt.

Dagen efter fick vi hjälp efter ett antal timmar på verkstaden. Bärgaren råkade nämligen glömma bort att lämna bilnyckeln så vi fick vänta i typ fyra timmar innan han var färdig med förmiddagens uppdrag och kom med den. Det visade sig vara bränsleslangen som inte var ordentligt åtdragen så det var fort fixat.

Vi beslöt oss för att äta lunch innan vi fortsatte resan. När vi skulle starta bilen så var den helt död. Då kan jag säga att psykbrytet var vääldigt nära för oss alla tre! Nåväl, jag hade cykeln med mig så vi hakade av den från bilen och jag cyklade tillbaka till verkstaden, mekanikern hoppade in i sin bil, följde med och gjorde något provisoriskt under bilen så att jag kunde köra tillbaka den till verkstaden. Där visade det sig att bränsleslangen lossnat i båda ändarna. Efter en del pyssel kunde vi fara vidare. Så ett dygn senare än planerat anlände vi till slutdestinationen. 

Nämnde jag att bilens AC inte funkar så att jag var lika blöt som om jag duschat när vi kom fram samt var yr av överhettning?  Och drack flera liter vatten och ändå kände mig som en törstande kamel i öknen.

Jag överdriver inte när jag säger att det tog två dygn innan jag återhämtat mig.

Nu funkar det gamla bilskrället som det ska och en varningslampa som lyst i drygt ett år har slocknat. Så nu finns chansen att jag får den godkänd på besiktningen dessutom. Men jag har tydligt klargjort för den att det inte spelar någon roll. Jag kommer att göra slut inom en mycket snar framtid!

När detta trauma väl var över så blev allt bra och nu har jag haft två veckor med en mängd läsning flera bad i sjön varje dag och mysigt familjehäng.

Jag har befunnit mig på den amerikanska prärien. Tillsammans med Laura Ingalls Wilder har jag klarat mig igenom ett antal snöstormar (aningens absurt med tanke på den 30-gradiga värmen som varit här), gräshoppsinvasioner, och naturligtvis kärlekshistorien med Almanzo. Riktigt så magisk som när jag var elva är den inte och jag har haft väldigt jobbigt med synen på urinvånarna och synsättet att den vilda prärien ska tämjas. När bufflarna och vargarna, andra vilda djur och växter utrotas så är det något positivt även om Laura och pappa Charles sörjer det lite i smyg, vilket gjorde mig lite glad. Men när jag bearbetat de obekväma åsikterna och försonat mig med tanken att de inte visste bättre och kämpade utifrån sina förutsättningar så fastnade jag totalt, igen. Och jag har läst en massa fakta och tittat på bilder på nätet samt sett flera dokumentärer på Youtube. Det är något med Laura som trollbinder mig fortfarande trots att det är ungefär 40 år sedan jag lärde känna henne första gången. Däremot känner jag inget behov av tv-serien, som jag älskade så fruktansvärt mycket som barn, eftersom den är så långt ifrån sanningen. Kanske att jag vill se den någon gång i framtiden.

Nu har jag endast en bok kvar i serien, "De första fyra åren" och den har jag reserverat på biblioteket, min första reservation här...

Böckerna i serien är...

"Det lilla huset i stora skogen"

"Det lilla huset på prärien"

"Huset vid plommonån"

"Vid silversjöns strand"

"Farmarpojken"

"Den långa vintern"

"Den lilla staden på prärien"

"Gyllene år"

"På väg hem"

"De första fyra åren" (som jag inte läst än)