Att sluta på jobbet kan vara en långdragen historia.

Förra veckan var det många barn och lärare jag såg för sista gången. Den här veckan har det varit ytterligare några lärare att säga hej då till och idag var det avtackning med jobbkollegorna. En av mina skolbibliotekskollegor ska också sluta och vi bjöd på kladdkaka, glass och vispgrädde. Jag fick en fantastisk matkorg med mycket uttänkt tema. Det var te som hette Bibliotek, Pippis sockerdricka, kort med Plupp och en massa annat med litteraturtema. Det ska bli spännande ikväll att komma hem och packa upp ordentligt.

Imorgon är det sommaraktivitet på mitt bibliotek och jag ska klä ut mig till Plupp. Det kommer att bli minnesvärt. Jag har provat kläderna ett par gånger och det roar mina kollegor något enormt. Min son har sett kort, ryst och konstaterat att han skulle springa långt åt ett annat håll om han mötte mig som Plupp. 

Men efter morgondagen är det mest att städa ut sig, skriva överlämning och ta en del diskpass och sedan lämnar jag Enköping och Örsundsbro för alltid!

Det ska bli mycket roligt och spännande att flytta och byta jobb men visst är det lite sorgligt med alla avsked...

Lagom till sommaren har jag påbörjat en rejäl nostalgitripp!

Jag har läst första delen av "Lilla huset på prärien- serien", "Det lilla huset i stora skogen" av Laura Ingalls Wilder. Det är nog minst trettio år sedan sist och jag både minns mycket och har glömt en hel del.  Egentligen händer det ju inte så mycket. Boken handlar om familjens tillvaro under ett år kan man säga. Jag minns från när jag var liten att det var en så fascinerande tillvaro med alla sysslor, maten de åt och hur omständigt det var att ta sig till olika ställen. Jag tycker fortfarande om Laura och berättelsen om hennes liv och min plan är att läsa hela serien under sommaren men riktigt så fängslad som jag var som barn är jag inte nu, kanske av naturliga skäl. 

Sedan har jag gett mig på "Jag kommer att hitta nyckeln" av pseudonymen Alex Ahndoril, det vill säga paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som också döljer sig bakom Kepler.

Jag har läst några Kepler-deckare och tycker att de är bra men fruktansvärt obehagliga vilket medför att det kan gå några år mellan läsningarna. Den här är mer av en pusseldeckare men jag blev inte helt begeistrad.

Anledningen kan vara att karaktärerna kändes överdriva och svåra att relatera till. Fast å andra sidan så kan jag ju läsa andra böcker utan den minsta verklighetsförankring och vara totalt uppslukad. Så egentligen är det aningens oklart varför jag inte fastnade. 

Tja man kan inte älska allt man läser.