Att sluta på jobbet kan vara en långdragen historia.

Förra veckan var det många barn och lärare jag såg för sista gången. Den här veckan har det varit ytterligare några lärare att säga hej då till och idag var det avtackning med jobbkollegorna. En av mina skolbibliotekskollegor ska också sluta och vi bjöd på kladdkaka, glass och vispgrädde. Jag fick en fantastisk matkorg med mycket uttänkt tema. Det var te som hette Bibliotek, Pippis sockerdricka, kort med Plupp och en massa annat med litteraturtema. Det ska bli spännande ikväll att komma hem och packa upp ordentligt.

Imorgon är det sommaraktivitet på mitt bibliotek och jag ska klä ut mig till Plupp. Det kommer att bli minnesvärt. Jag har provat kläderna ett par gånger och det roar mina kollegor något enormt. Min son har sett kort, ryst och konstaterat att han skulle springa långt åt ett annat håll om han mötte mig som Plupp. 

Men efter morgondagen är det mest att städa ut sig, skriva överlämning och ta en del diskpass och sedan lämnar jag Enköping och Örsundsbro för alltid!

Det ska bli mycket roligt och spännande att flytta och byta jobb men visst är det lite sorgligt med alla avsked...

Lagom till sommaren har jag påbörjat en rejäl nostalgitripp!

Jag har läst första delen av "Lilla huset på prärien- serien", "Det lilla huset i stora skogen" av Laura Ingalls Wilder. Det är nog minst trettio år sedan sist och jag både minns mycket och har glömt en hel del.  Egentligen händer det ju inte så mycket. Boken handlar om familjens tillvaro under ett år kan man säga. Jag minns från när jag var liten att det var en så fascinerande tillvaro med alla sysslor, maten de åt och hur omständigt det var att ta sig till olika ställen. Jag tycker fortfarande om Laura och berättelsen om hennes liv och min plan är att läsa hela serien under sommaren men riktigt så fängslad som jag var som barn är jag inte nu, kanske av naturliga skäl. 

Sedan har jag gett mig på "Jag kommer att hitta nyckeln" av pseudonymen Alex Ahndoril, det vill säga paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som också döljer sig bakom Kepler.

Jag har läst några Kepler-deckare och tycker att de är bra men fruktansvärt obehagliga vilket medför att det kan gå några år mellan läsningarna. Den här är mer av en pusseldeckare men jag blev inte helt begeistrad.

Anledningen kan vara att karaktärerna kändes överdriva och svåra att relatera till. Fast å andra sidan så kan jag ju läsa andra böcker utan den minsta verklighetsförankring och vara totalt uppslukad. Så egentligen är det aningens oklart varför jag inte fastnade. 

Tja man kan inte älska allt man läser.

 Efter den här dagen är jag helt utmattad av så många känslor (och kanske lite för att jag hetsstädade i morse innan jag åkte till jobbet). Dels har det varit ett otroligt sorgligt dödsfall på skolan i helgen, dels har lärarna fått veta att jag ska sluta och jag har fått höra så fina saker att jag nästan blir lite tårögd när jag tänker på det. Och de elever som snappat upp att jag ska sluta har blivit lite lagom upprörda vilket också är väldigt rörande. Och förutom all separationsångest som jag just nu lider av så har datasystemet var extremt segt under dagen så allt har tagit tre gånger så lång tid som vanligt.

Förra helgen gick jag till biblioteket och botaniserade. Jag har ju min utmaning som innebär att jag ska försöka läsa författare på hela alfabetet under året. Målet med det är att vidga mina vyer, hitta författare jag inte skulle ha läst annars och den här gången lyckades jag verkligen!

Författare med efternamn på I är av någon anledning alltid en stor utmaning. Förra året lyckades jag inte ens. Men nu var jag mycket beslutsam och ramlade över en bok av Kajsa Ingemarsson; "Att landa som en trana"

Jag känner förstås till Kajsa Ingemarsson men aldrig läst något av henne och den här boken har gått helt under min radar. 

Den visade sig vara ett riktigt guldkorn! 

Berättaren är "Greven" som levt många liv och i boken berättar om sina erfarenheter, sin livsvisdom och misstag. Det är väldigt svårt att beskriva handlingen men man kanske kan säga att det är en filosofisk instruktionsbok inbäddad i skönlitterära kläder. 

För mig blev det den andra boken på en vecka som gjorde mig lite glad och hoppfull. Jag är som en törstig kamel i öknen när det kommer till optimistiska budskap.

Om du är det minsta intresserad av stora frågor som varför vi finns till, varför det är så mycket elände i världen och liknade funderingar så kan jag verkligen rekommendera den!

Och när vi ändå är inne på optimistiska och hoppfulla budskap så lyssnar jag ofta på Sveriges radios podd 

Vetenskapsradion

Naturligtvis kan du lyssna direkt på radion också men jag brukar köra flera avsnitt på en gång. Varje inslag är sisådär 6 minuter långt och kan handla om lite vad som helst inom forskning och vetenskap. Ganska ofta handlar det om framsteg, positiva nyheter och förklaringar till sådant som sker i världen.

Jag tror inte att jag är ensam om att behöva väcka hoppet med jämna mellanrum.

 Tänk, nu är det den sista skolveckan! På torsdag är det slut på grundskolan för vår del. Då börjar nästa äventyr. 

I torsdags firade vi en glad student som redan har siktet inställt på folkhögskola i höst. Hans kusin, som tog studenten förra året, kunde tyvärr inte vara med på utspringet eftersom hon jobbade. Sådant är livet. 

Förutom student och 20-årskalas i helgen så har vi också gått introduktionskursen för körkortet. Nu väntar vi bara på Transportstyrelsens intyg så kan vi börja träna. 16-åringen därhemma är sjukt taggad, hans far lite mindre entusiastisk men inställd på att göra ett tappert försök att ta körkort.

Igår tog jag mig i kragen och skördade all vår rabarber. Vi har en gigantisk tuva som egentligen borde skördats för flera veckor sedan. Men nu blev det av i alla fall. Jag har ett favoritrecept på Rabarberdryck som jag av misstag hittade i "Vår kokbok" för ett antal år sedan. Det har hänt mer än en gång att jag hittat ett mycket bra och användbart recept i just den kokboken när jag planerat att tillaga något, i detta fall rabarbersaft, tittat lite snabbt och råkat använda receptet bredvid det planerade och efteråt insett att det jag gjorde av misstag är mycket godare än det jag tänkt från början. Skillnaden på de olika dryckerna är att saften görs koncentrerad och blandas ut när man ska dricka medan rabarberdrycken blir färdig att dricka direkt. Den blir då betydligt rödare i färgen och starkare i smaken. Nackdelen kan möjligtvis vara att det går åt mer rabarber men i vårt fall är det inget problem då vi har oömt av det, både i Uppsala och i Jämtland. 7 kilo rabarber skördade jag så nu kan vi unna oss rabarberdryck i några veckor.

 

Jag är alltid på jakt efter litteratur som ska lära mig nya intressanta saker, som förhoppningsvis kan trösta mig när livet känns hårt och som kan ge hopp inför framtiden.

"Äventyrlig evolution" av Hanna Nyborg Stöstad är en bok som platsar på den listan. Författaren är forskare och skriver om evolutionens magi och fantastiska riktningar. Dels berättar hon om olika djur och växter som nischat sig under årmiljonerna för att nyttja resurserna på bästa sätt, äta det som nästan ingen annan äter, ibland genom att samarbeta med andra arter, ibland som parasiter och på många andra sätt. Hon skriver också om växter och djurs anpassningsförmåga, inte bara över lång tid utan också arter som på bara några år och generationer kan överleva med nya levnadsförhållanden. En mycket inspirerande och hoppfull bok också eftersom man får läsa om all forskning som pågår om miljöpåverkan, hållbarhet och hur vi kan hjälpa olika ekologiska system att överleva i framtiden.

Nästa bok är en tidig novell av Jane Austen; "Tre systrar". Det är en ganska humoristisk och sarkastisk historia där en av tre systrar har fått mottaga ett frieri. Hon tycker verkligen inte om mannen i fråga men det finns skäl till att hon trots sin antipati överväger att svara ja. Jag blev väldigt sugen på att läsa mer av Austen, det var länge sedan sist.

Dagens sista bok har jag hittat i högen bredvid sängen. Det är en äkta klassiker som jag läst förut och förmodligen kommer att läsa igen någon gång.

"Muminpappans memoarer" av Tove Jansson är lika fantastisk som alla Muminböckerna. När jag läser dem så känner jag mig lugn, glad och trygg. Det är som att svepa in sig i den där mysfilten ni vet.

Månadens dikt juni 2025

 Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket.

Att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer.

-Stig Dagerman-