AI-generade böcker samt ungdomars läsförmåga

 Just nu har jag två saker som jag går runt och grubblar på. Eller, naturligtvis är det ungefär en miljon saker men det här är det som upptar mina tankar mest.

Dels är det två artiklar i "Ämnesläraren" som jag läste som handlar om ungdomar och deras läsförmåga, eller rättare sagt brist på.

Vi lärare

Herlitz: Jo, vi lärare har faktiskt ett val | Ämnesläraren – Svenska, språk mm

I den första artikeln skriver en lärare om att högstadieelever har så dålig läsförståelse och förmåga att de är tvungna att få möjlighet att lyssna på texterna i stället för att läsa fysiska böcker. 

Det är fruktansvärt sorgligt och ofattbart men inte oväntat. men det som gjorde mig mest upprörd var det faktum att lärarna inte tänker att deras uppgift är att träna upp elevernas läsförmåga utan att de fortsätter rycka undan mattan för dem genom att servera ljudböcker bara. 

Två dagars upprörda känslor senare så kom en svarsartikel som ändå fick mig att känna att alla lärare inte gett upp och struntar i läsningen. Läraren Karin Herlitz skriver att alla lärare har ett val och måste ställa sig frågan vilket som är viktigast, att proppa in en massa stoff i elevernas huvuden eller lära dem att läsa?

Jag kan verkligen rekommendera de två texterna och som vanligt tänker jag att allt det här är så självklart och att läsinlärning och lästräning borde vara det allra mest prioriterade i alla årskurser!

Mitt andra ämne som upptar mina tankar är det här med AI-genererade barnböcker. Vuxenböcker också såklart men jag har inte hittat några sådana än.

Det var två artiklar i DN om det här som jag tyvärr inte kunnat läsa ordentligt eftersom de var låsta och jag inte har DN men jag började ändå fundera på det. Man fick ett exempel på en bok där man hittat på en fiktiv författare; Lova Ängsryd, och boken heter "Familjen och den mystiska appen".

Eftersom jag köper in böcker både till skolbiblioteket och barnavdelningen på mitt bibliotek så är det här en mycket viktig fråga att fundera kring och hantera. Jag har bett att få ta upp diskussionen på nästa skolbibliotekariemöte. Min egen åsikt är tydlig. Upptäcker jag att en bok är skriven med hjälp av AI eller har AI-genererade illustrationer så kommer jag inte att köpa den, dels för att de som kollat konstaterat att både text- och bildkvaliteten är så dålig men också för att jag tycker att jag inte vill bidra till att riktiga författare och illustratörer mister uppdrag.

Men jag inser också att det kommer att vara svårt att inte råka köpa in sådana här böcker, framför allt om kvaliteten blir bättre och antalet böcker ökar.

Förmodligen är det här saker som jag kommer att återkomma till och som jag verkligen hoppas kommer att diskuteras högljutt överallt. För jag vill inte att någon av frågorna ska sopas under mattan!

Vi hade en mycket trevlig bokcirkel i onsdags med ett par nya deltagare med många tankar. Nästan alltid är det sju, åtta deltagare men det varierar nästan alltid vilka de är. Vi hade intressanta diskussioner om Japan, diagnoser, språkstilar och mycket annat. Vinsten med att prata med andra är ju dels att man får läsa annat än det man vanligtvis hittar dels att man får helt nya tankar när man hör hur andra tänkt. 

När jag satt på bussen hem började det snöa och vips var ovädret här.

På torsdagsmorgonen var jag uppe mycket tidigt och sopade bilen samt satte på motorvärmaren för att sedan sakta men säkert ta mig till bilverkstaden.

Allt gick bra, även att hämta den igen på fredagen, och jag är extremt lättad över att hela projektet är avklarat. 

Idag har i stort sett all snö tinat bort och vi är tillbaka i grått, mörkt och blött väder. 

Till helgen är det dags för pepparkaksbak, adventsljusstakar, födelsedagsmiddag med systrarna och deras familjer och kanske till och med julgardiner om andan faller på. Fast där lovar jag inget...

Jag har läst en bok i helgen som var fullständigt magisk. Ibland ramlar man över någon historia som överraskar en , bäddar in en i en skön och varm känsla och får en att glömma vardagen totalt. "Kärlekens idioter" av Emma Hamberg var lite av en sådan bok och därför känns det helt otroligt att boken jag läste bara någon dag efteråt också var en sådan!

"Den hemliga bokhandeln" av Evie Woods innehåller allt jag älskar i en bok och hon lyckas baka in allt i en otroligt nog överraskande och spännande historia. På ett sätt är det en feelgood men samtidigt innehåller den saker som verkligen inte är mysigt.

Martha har rymt till Dublin från en våldsam och elak äkta man. Hon får jobb hos en äldre dam som hushållerska.

Av en slump stöter hon på Henry som sökt sig till Dublin för att leta efter en mycket speciell bokhandel, och bok, som båda är försvunna.

Ägaren till den försvunna bokhandeln, Opaline, är också lite av ett mysterium för Henry. Martha dras in i sökandet och det blir både historia och magi.

Jag vill inte skriva för mycket om boken för att inte avslöja för mycket. Men jag rekommenderar den mycket varmt. Själv kunde jag inte sluta läsa utan låg nästan hela dagen igår, under en filt, och mös. Det är alldeles för sällan jag har sådana läsupplevelser nuförtiden.

Min andra bok idag är något helt annat. Det är en biografi om Viktor Rydberg och hans sista fem år då han och frun Susen flyttade till Djursholm, då ett område under uppbyggnad.

 

Boken handlar om Rydberg och hans  liv men också om själva platsen Djursholm. Vi får träffa på både Alice Tegnér, August Strindberg och en hel drös andra kändisar för tiden. 

Jag hade nog hellre velat veta mer om hela Viktor Rydbergs liv men det får jag hitta i annan bok.

Den här heter "Viktor Rydberg Nationalskalden som formade det liberala Djursholm" av Carin Bergström.

Dagens sista bok är en tunn serie som handlar om Pandora. Allt började med att jag läste Lucinda Rileys bok "Olivträdet" häromveckan där huvudpersonen åker till ett hus som heter Pandora. 

Jag blev plötsligt intresserad av att lära mig berättelsen om Pandoras ask. Under årens lopp har jag förstås stött på Pandora i olika sammanhang och hade väl ett någorlunda hum om vad det handlar om, Men ni vet hur det är, det finns så mycket man vet väldigt lite om.

Så nu var det dags att börja leta på biblioteket. Till sist hittade jag 

"Pandoras ask" från 2008 av Saunders.

För att vara ärlig så älskar jag inte just den här utgåvan, lite taffliga bilder och serierutor men jag fick äntligen klart för mig berättelsen. 

Inte visste jag att Pandora var världens första kvinna enligt den grekiska mytologin. Och att hon kom till för att Zeus var arg och sur på Prometheus var också nytt.

Tänk om någon kunde ge ut en modern bok med Pandora och hennes ask?! En myt jag tror skulle intressera många.

 I säkert två veckor har jag gått runt och känt mig risig, haft ont i huvudet och halsen, haft febertoppar (åtminstone har det känts så), och varit trött och deppig och dessutom sovit dåligt. Ett antal morgnar har det varit osäkert om jag skulle ta mig på jobbet men så har jag klivit upp klätt på mig och ätit frukost med planen att bestämma efter det. Och så har det blivit som så ofta att när jag väl har kommit så långt så åker jag på jobbet.  

Men så i morse var det som att något förändrats. H hade Nationellt prov i svenska idag och fick därför sovmorgon. Jag hade också sovmorgon och vi fikade och allt var mysigt. Plötsligt insåg jag att jag mådde mycket bättre! Och det var då också som jag insåg hur deppig jag varit. Den där jäkla förkylningen stal min livsglädje helt enkelt! Så idag har varit en bra dag. Jag har haft fullt upp hela dagen med olika klasser och sedan hunnit klara av diverse grejer på eftermiddagen. 

Imorgon har vi bokcirkel. Boken vi ska prata om är "Hur mår fröken Furukura?" av den japanska författaren Sayaka Murata

Jag läste den för flera år sedan och tyckte att den var riktigt bra. 

Just nu läser jag Emma Hambergs senaste; "Kärlekens idioter". Alltså, jag vet inte vad det är med Emma Hamberg men jag mår alltid så bra när jag läser hennes böcker. Trots att det handlar om människor som är ganska vilse i sina liv så skriver hon om dem med så mycket kärlek att man själv inte kan annat än att tycka väldigt mycket om dem, med skavanker och brister.

Den här boken är till på köpet en av hennes bättre skulle jag säga. En helt annan handling än Agneta-böckerna, som också var bra men jag gillar nog den här lite, lite mer. 

Simona, JP och Gertrud är tre personer som överlevt genom sina egna speciella strategier. De bär alla tre, på varsitt och väldigt olika, sätt ett pansar mot världen. Bästa sättet att inte bli sårad är att inte släppa in andra. Nåja, Simona lever med skräcken och vetskapen att hon förr eller senare kommer att förlora den 19-åriga sonen  när han beger sig ut i världen. Gertruds enda kärlek och vän är ett träd som heter Alice B Toklas (jo Emma Hamberg var den som

 ledde fram mig till Gertrude Stein och Alice B Toklas så helt konstigt är det kanske inte att de båda damerna dyker upp här) och JP har mycket svårt med seriösa relationer, ett arv från sin far.

Men när de tre möts av en slump så händer det saker som alltid i Emma Hambergs böcker och det där pansrat visar sig ha sprickor. Heter det förresten pansrat i bestämd form? Lite oklart.

 Så är det lördag och jag pustar ut efter en intensiv vecka. 

I onsdags var det både läsrast ute och bokbytardag. Dagen började med att släpa ut bord, göra bokbytarbiljetter och fixa. Tre hjälpsamma högstadiekillar ställde upp och hjälpte till med bordet, utan dem hade det blivit mycket svårare. Lågstadiet samt förskoleklasserna kom i grupper och lämnade böcker hela förmiddagen med stor entusiasm. 

Mitt i alltihop fick jag jogga över och hämta högtalaren, samtidigt som sexorna lånade böcker, hugga boken och gå ut och läsa. 

Ja, som ni förstår var jag lite svettig och andfådd men allt gick bra. Barnen satt där så fint med sina frukter och mackor. Jag körde igång och insåg efter ungefär tre minuter att det där med högtalare kanske inte var så nödvändigt eftersom publiken diskret kom närmre och närmre för att se bra och i slutet av boken stod de i halvcirkel precis framför mig, nästan på mina tår. Aktiviteten var i alla fall lyckad och uppskattad och jag tänker att jag ska göra fler försök framöver. 

Bokbytardagen var också mycket lyckad även om den sista klassen kände sig lite deppig för att alla bra böcker redan var tagna. Och då smög jag ändå dit lite böcker som jag hade undangömt för att pigga upp högen. 

Jag har läst den tredje delen i serien "Pommie och Frank" av Jenny Clevström.

 

Det handlar om Pommie som efter att ha varit ensamstående i större delen av sitt liv träffat den kände och populäre trädgårdsmästaren Frank och gift sig med honom. Tillsammans har de startat en handelsträdgård på Österlen och livet leker. Eller? Njae, det händer diverse problematiska saker mest hela tiden. Nu är det vännen Carl vars äppelodlingar och musteri  blir baktalat på sociala medier. Och när företaget dessutom utsätts för sabotage så är det uppenbart att någon eller några vill Carl illa. 

Samtidigt som serien tillhör genren feelgood så måste jag säga att just den här boken var lite sorglig vilket jag tycker tillför en hel del. Livet är ju aldrig bara lyckligt eller olyckligt. Saker och ting går upp och ner och man styr inte allt. 

Jag har just börjat på den sista delen "Frost i trädgårdscaféet"

 

Jag har bara läst fyra kapitel så jag kan inte berätta så mycket om handlingen.

Förresten så tror jag inte att jag berättat vad jag kom fram till efter faktakollen när jag hade läst "På äventyr med Poppy Bridgerton" av Julia Quinn. Där lärde jag mig ju hur sjömän gick på toaletten ute till havs samt hur pussel uppfanns. 

Bokens information stämde i båda fallen. På skeppen fanns ett hål i fören och ett i aktern som fungerade som toalett. Anledningen till att det fanns två hål var att man kunde välja utifrån vindriktningen. Egentligen ganska självklart alltihop men jag har aldrig tänkt på det överhuvudtaget.

En brittisk kartritare, John Spilsbury, anses ha uppfunnit pusslet 1766  med syftet att lära barn geografi. Han sågade ut länder på kartan, i trä, som man sedan skulle lägga ihop på rätt ställe.

En mycket intressant sak att lära sig må jag säga!

 Den här veckan kör vi lästema på jobbet. Tyvärr har inte mellanstadiet och högstadiet nappat direkt utan det är mest lågstadiet som har diverse läsaktiviteter. Det är naturligtvis kul men de läser så mycket ändå. Förra året var jag så nöjd eftersom vi fick igång de tröga, lite äldre eleverna. Men nu är det som det är. Jag är inte så taggad själv i år heller. Vet inte riktigt varför, livet kanske...? Imorgon ska jag i alla fall ha läsrast ute på skolgården. Har fixat förstärkare med mick från fritids och ska läsa den fantastiska bilderboken "Bulqash" har jag tänkt.

Den är skriven av den palestinska författaren Yara Bamieh. Jag citerar baksidestexten.

"Bulqash kommer på besök en gång om året.

De vilda kaninerna på ön väntar och längtar med bultande hjärtan.

Så äntligen kommer Bulqash! Han stampar två gånger i marken. Han tar ett skutt upp i luften, gör en volt och landar på händerna. Bulqash är upp och ner, och allt omkring honom är upp och ner."

Boken är hyllning till fantasin och det oväntade skulle jag säga. Och så här års när man ska stå ute och läsa en saga så passar den perfekt eftersom den inbjuder lyssnarna att delta; stampa, hoppa upp och landa. Egentligen ska man landa på händerna men det kan ju bli lite överkurs.

I söndags var vi på landet och höststädade. Jag stod dubbelvikt och klippte i rabatten med sekatör och yviga svep. Det var avslappnande och vilsamt men ajajaj vilken träningsvärk jag hade igår. Kunde inte röra mig utan ett UFF! Idag är det lite bättre men jag känner mig fortfarande stel som en okokt spagetti. De senaste veckorna har jag hållt igång träningen men det är ganska uppenbart att jag missat stretchingen.

Den senaste Lucinda Riley-boken som jag har läst är "Olivträdet". Av någon outgrundlig anledning hade jag väldigt svårt att komma in i den. Faktum är att det tog mig drygt en vecka att komma till kapitel två. Det var inte fel på handlingen och boken, det var min hjärna som inte riktigt kopplade på. Har läst ovanligt lite de senaste veckorna och det var länge sedan jag hade en lässvacka.

I alla fall. Huvudpersonerna är två i den här historien. Dels handlar det om Helena, gift trebarnsmamma med en hemlighet. Alltså, alla dessa hemligheter. Vad vore världen utan dem? Hemligheterna har gjort henne lite avståndstagande och svår att komma nära. Boken handlar också om Helenas äldste son, den 15-årige Alex, som skriver dagbok under just den här sommaren. Han har aldrig fått veta vem som är hans biologiska pappa och han är mycket bestämd över att ta reda på den saken. Helena har ärvt ett hus på Cypern av sin gudfar och där samlas familjen och vänner. Passande nog heter huset Pandora. När alla samlas så går det inte längre att gömma allt som hänt i det förflutna och kaoset är ett faktum.

När jag väl kommit igång med läsningen så var den lika bra som Lucinda Rileys böcker brukar vara.

Månadens dikt november 2024

Vänner, på avstånd

Vad gör de nu?

Dom jag träffade går där, 

i sin dalgång.

Allt svårare 

har jag fått

att förstå avstånd

-Göran Greider-

Ur

"Jakobsbrevet"

2004

 Efter en bra helg med träning, mycket läsning, stickning, middag hos svärmor och avkoppling så är en ny vecka igång.

Jag har sträckläst två böcker som ska lämnas tillbaka imorgon. Som tur är så var de både snabb- och lättlästa.

 

"På äventyr med Poppy Bridgerton" en del i serien "Familjen Rokesby" av Julia Quinn var en ganska rolig bok får jag ändå säga, inte bara romantisk.  Och jag har lärt mig två saker som jag inte visste, om det nu är sant. Jag har trots allt inte faktakollat ännu. 

Dels hur sjömän gick på toaletten på 1800-talet, dels hur konceptet pussel kom till. Jag kommer att kolla upp det här och återkomma så att alla andra vetgiriga människor också får veta.

Min andra bok är "Tillbaka till Hampstead" av Eli Åhman Owetz. Trots att jag tyckte mycket om hennes "Söderbergaserie" så fann jag det uppfriskande att läsa om nya människor och ställen. Fast, en mycket liten bikaraktär från Söderberga flimrade hastigt förbi, vilket var lite roligt.

Charlotte jobbade under en period som au pair i London som 19-åring. Fylld av förväntningar anländer hon men det visar sig genast att familjen hon ska jobba hos inte alls är vad hon trott. 

Allt håller på att sluta med förskräckelse men så träffar hon en annan au pair, Marie, och då blir allt annorlunda. 

Parallellt med att vi får följa den 19-åriga Charlottes äventyr 1980 så dimper vi ner i nutid. Charlotte är så evinnerligt trött på sitt jobb och när hon ärver pengar så förvånar hon alla (inte minst sig själv), säger upp sig och åker tillbaka för att leta upp de personer som betydde så mycket när hon var ung men som hon tappat kontakten med.

Det blir en både härlig, sorglig och spännande återkomst.