Efter att ha haft några härliga dagar i Norrlands inland, med höstfärger, regn och mysigt samkväm med familjen så är jag tillbaka i ett lika höstligt Uppsala även om det inte hunnit bli lika orange och rött i träden.

Lite vemodigt är det att komma hem till sin barndom också. Man träffar människor från förr och inser plötsligt att tiden går så snabbt. Barnen blir vuxna och varje gång jag kommer hem är det någon ny person som fötts och någon som dött. Det finns så många, bara i min by, som mitt eget barn aldrig kommer att få träffa. Människor som varit viktiga och självklara för mig.

Men, nu är jag hemma igen och det känns också bra. Kaninen har passat på att byta väldigt mycket päls. Han ser mager och ynklig ut i vintermunderingen. Och han är lika hungrig som vanligt.

På tåget hade jag mycket trevligt sällskap av en av mina favoritgubbar; Kalle Lind.

 

Vanligtvis skriver och pratar han ju om saker och personer som fanns förr. Men i den här boken "Kalle Lind samlade krönikor" smyger sig nutiden in lite mer. Flera gånger kom jag på mig själv med att ropa högt (inombords, jag satt ju ändå på ett tåg) att

JA! SÅ ÄR DET!

Kalle Lind skriver om SD, miljöförstöring, medelklassen, socialdemokraterna, varför i hela fridens dagar man måste döpa om Bokbussen till Biblioteksbussen och så vidare. Allt håller jag naturligtvis inte med om, men tillräckligt. 

Lite frustrerad blir jag av att det är så lätt att hitta favoritgubbar och så mycket svårare att hitta sina favorittanter. Det beror knappast på att de inte finns utan det måste vara något annat. Den nöten försöker jag knäcka lite nu och då. 

En annan fantastisk bok som jag läste under veckan var i en helt annan genre, nämligen "De sju morden på Evelyn Hardcastle" av Stuart Turton, en romandebut som är något helt eget.

Vi hamnar på ett avlägset och isolerat gods. Det är morgon och på kvällen ska det bli bal. På balen mördas dottern i familjen, Evelyn. Problemet är att tiden fastnat och dagen upprepas om och om igen. Huvudpersonen vaknar varje morgon som en ny person i sällskapet. Genom de olika personerna ska han hitta ledtrådar för att lösa mordgåtan, inte en helt enkel uppgift. Det låter helt osannolikt men författaren har lyckats skriva en makalös deckare som var omöjlig att släppa. och det var fullständigt omöjligt att gissa hur det skulle sluta vilket är en bedrift i sig.

Även om du känner dig tveksam så ge boken en chans! Den är alltför bra för att gå miste om.

Min sista bok är "Hon kallades Daisy" av Prinsessan Christina. Det är en biografi om prinsessan Margareta, eller Margaret som hon hette innan hon blev  svensk prinsessa. Hon var farmor till den nuvarande kungen och dog redan 1920, 36 år gammal. 

Jag är ju väldigt förtjust i att läsa om historia och speciella personer, kungliga och andra. Man ska ju komma ihåg att det blir en väldigt uppskattande och kärvänlig bild när någon skriver om sin mytomspunna, kända farmor. Det är svårt att finna några fel och mindre smickrande drag hos Daisy, men om man har lite överseende med det och tänker att det är någon annan som får skriva just den historien så är det intressant att läsa och att se bilderna från den tiden.