Jag har så svårt att få ur mig blogginlägg för tillfället. Ungefär tre gånger om dagen tänker jag på saker som jag vill skriva om, men sedan är det som att jag inte orkar få det på pränt.
Vi har haft ett välbehövligt och mycket skönt, snöigt sportlov hemma i Jämtland. Kanske att jag hade behövt vara där en aning längre för att riktigt kunna slappna av men sådant styr man ju inte alltid över.
Som resesällskap hade jag, förutom familjen, Hasse Alfredson-biografin. Japp, den tog flera veckor att läsa, av olika anledningar. Men jag rekomenderar den varmt. Lite sorgligt kändes det att Alfredson som lyckades åstadkomma så mycket fantastiskt i sitt liv ändå kände sig deppig och nere de sista åren när kreativiteten sinade och han inte fick den positiva respons på sina projekt som han fått i tidigare dagar.

Nu håller jag på med nästa tegelsten, som jag till viss del läst parallellt med Hasse-biografin och som jag har mycket kvar av. Boken är Bodil Malmstens "Bloggböckerna 2005-2013". Den är också väldigt bra, men den är också 500 sidor drygt och det finns lite lite lästid och fokus för tillfället.

Jag tittar också på en Netflix-serie som jag hade stora förväntningar på i förväg. Sedan blev jag aningens förvånad över upplägget men ändå positiv. Därefter slutade jag nästan titta eftersom jag kände att; Nu jäklar har det spårat ur! Men så nu när jag är inne på tredje och sista säsongen så har jag förlikat mig med det hela och tänker ändå titta klart. Jag pratar om "Anne på Grönkulla", en av mina absoluta favoritbokserier när jag växte upp. Och tv-serien, som gjordes 1985 med Megan Follows som Anne, var också fantastisk och jag har sett den mer än en gång.
Netflix-serien heter "Jag heter Anne" och är betydligt mörkare än tidigare gestaltningar. Man får se hur erbarmligt Anne hade det på barnhemmet, hur svårt det var att komma hem till Matthew och Marilla och hur de andra invånarna i Avonlea misstrodde och hade fördomar om barnhemsbarnet Anne. Men vi får också en bakgrund till Marilla och Matthews liv.
Det som fick mig att först tycka att det var en bra serie var att det kändes rimligt att få se de mörkare sidorna av Annes värld och att serien forfarande följde böckerna och mer fyllde ut historien. Men när det dök upp två bedragare hemma hos familjen Cuthbert och ungefär fyra avsnitt handlade om deras bedrägeri, ja då kände jag att det var fullständigt onödigt och ointressant. Och sedan blev Gilbert föräldralös och tog jobb på en båt, hamnade på Trinidad och tre avsnitt (kändes det som) ägnades åt det, ja då var måttet rågat för mig. Men, jag fortsatte titta trots allt och nu har jag bestämt mig för att släppa tanken på böckerna och "hur det ska vara" och se det hela som något eget och fristående och då känns det okej.
Om jag ska släppa ur mig en liten sista irriterad kommentar så är det att jag tycker att de ansträngt sig för att få med så många jobbiga ämnen som möjligt och att jag nästan storknat till sist. Det är fördomar, fattigdom, jämställdhet, homosexualitet, mobbning, sjukdomar och så vidare... Hälften hade räckt känns det som.
Okej, undrar ni om ni ska se serien? Tja, om ni är beredda på något som inte är den klassiska Anne på Grönkulla och orkar med alla de där problemen som tas upp och som Anne naturligtvis står över, hon är ju trots allt Anne, så tycker jag att ni ska ge den en chans. Den har många goda kvaliteter också!