Nyårsafton!
Nog är det lite konstigt att det alltid känns som att man vill göra en nystart på nyårsaftonen? Jag menar, det skulle man kunna göra vilken dag som helst och i övermorgon är det långt ifrån säkert att jag är lika entusiastisk.
Detta år har varit både uppåt och nedåt, som alltid.
Om jag ska börja med de tråkiga sakerna, så har vi det gjort och kan glömma dem, så har jag haft några lässvackor även om de varit få. Min mamma är på väg bort, lite mer för varje dag. Och jag längtar efter något nytt i livet. Det är mycket möjligt att vi snackar 50-årskris men jag har nog också alltid varit lite sådan. Rätt som det är vill jag skaka av mig det gamla samtidigt som jag älskar vissa delar av det.
Jag har en dröm inför 2025 som jag inte törs uttala högt eftersom det är mycket osäkert om det kommer att bli av, men det kommer att märkas i så fall.
Att vara i min ålder, ha tonårsbarn, familjemedlemmar som förvinner, förändras, nya som kommer, känslan av att livet rullar på utan att det går att hejda. I alla fall jag har en tendens att alltid titta framåt och vänta på det som ska komma samtidigt som jag vet så väl att det här är livet. Jag kommer aldrig att bli yngre, lyckligare och mer tillfreds. Allt förändras hela tiden och det gäller att fånga det som är just nu även om det är så infernaliskt lätt att glömma bort det i vardagsstunden.
Världsläget vet jag inte ens om jag orkar kommentera. Varje gång jag hört om någon ny katastrof och tänkt att; det här måste vara botten, värre kan det inte bli, så kan man ge sig tusan på att; jodå, värre kan det bli, något nytt poppar fram som man inte ens kunnat gissa sig till.
Jag skäms inför mitt och andras barn över min och äldre generationers egoism och kortsiktighet. Det är en ren skandal att så många inte bryr sig om hur världen ser ut i framtiden och hur den ser ut redan idag. Många är nog oroliga men det är alltid någon annan som ska reda ut läget och en själv ska inte behöva offra något för att göra världen bättre.
Så, det var den melankoliska och nedåtstämda reflektionen av året som gått.
Mitt liv är egentligen väldigt bra så uppåt-sakerna borde bli fler.
Jag har haft ett mycket bra läsår, kanske därför som de få svackorna blivit så mycket synligare. Trots vissa mål och utmaningar i början av året så har min läsning varit mycket luststyrd. Så fort livet har känts en aning motigt så har jag vänt mig till feel-good, historiska romaner och annat där jag inte behövt tvivla på att allt ska bli bra på slutet.
Jobbet har varit roligt och stimulerande. Vi har haft författarbesök som givit både mig och eleverna mycket.
Nu slår det mig att jag skulle ha nämnt en bok igår som jag läst, men det glömde jag helt bort.
"Världens hemskaste sjukdomar" av Ida Kjellin och Sofia Bergström bygger på den populära tv-serien med samma namn. Sofia Bergström besökte vår skola och berättade för entusiastiska tredjeklassare om sjukdomarna och hur det är att skriva för och spela in tv. Det blev mycket blod, var och annat kroppsligt som fick barnen att göra små glädjefyllda urk-ljud och jag och mina bibliotekariekollegor på kommunens skolbibliotek var överens om att vi ska försöka ta in fler faktaförfattare eftersom vi nådde helt nya elever med vårt val.
Om jag vore lärare skulle jag plocka fram den här boken, läsa högt, fundera över historien och nutiden. Tyvärr blir jag aldrig inbjuden till högläsning för de äldre barnen men den här boken bjuder in till så mycket spännande!
På vårt bibliotek har vi ju Meröppet sedan några år och det har varit som en vitamininjektion. Vi får ständigt fler låntagare och utånings- och besökstatistiken ökar hela tiden. I den allmänna diskussionen om biblioteksdöden och minskningen av läsandet så tycker jag att det är viktigt att framhäva att det går att vända trenden och det behöver inte ens vara jättesvårt hela tiden.
Samma sak är det faktiskt med barn och ungdomars läsning. När jag får chansen att inspirera och jobba med en grupp så kan jag få dem att läsa. Och det är mycket tydligt på skolan vilka lärare som inser vikten av läsning och litteratur. Deras elever är intresserade och har ett sug efter bra böcker.
Problemet är just det där, att många vuxna (till exempel lärare) inte tycker att litteratur och läsning är så viktigt, eller att det är deras ansvar att eleverna får det i skolan. De ojar sig gärna om bristen på läsförmåga men ser inte sin egen roll, liksom många föräldrar.
Så jag ser mig som lite av en missionär med ett kall. Alla jag träffar ska få chansen till läslust och om ingen annan pratar böcker med tonåringarna så gör jag det. Jag ser inte alltid något resultat men kanske sår jag ett frö som gror någon gång framöver. Om inte annat när de där tonåringarna blir vuxna och får egna barn.
Mitt eget barn går nu i nionde klass och funderar mycket på framtiden. Plötsligt har några nya synapser kopplats ihop och han ser sambandet mellan betyg, läsning och att plugga. Lite sent kan man tycka men bättre sent än aldrig.
Under året har jag gjort bokbekantskaper som berikat mitt liv och som kommer att finnas med mig som ett stöd när jag behöver.
Främst tänker jag förstås på Gertude Stein och Alice B Toklas. Om jag ska vara helt ärlig så har jag kanske tjatat hål i huvudet på familj och vänner om dessa två damer. Men i en värld med elände och rätt många ryggradslösa människor, om jag nu drar alla över en kam, så törstar min själ efter sådana som går helt sin egen väg, inte böjer sig för något och som inte frågar om lov när de ska leva sitt liv.
Lisa Ridzens bok "Tranorna flyger söderut" tänker jag också på emellanåt. Igenkänningen är stor för mig som kommer från Jämtland och jag känner igen så många av människorna; hemtjänspersonalen, den åldrande Bo som känner att livet rinner ifrån honom och han tappar kontrollen, Bos son som vill sin pappas bästa men som samtidigt måste ta jobbiga beslut som han vet är rätt. Karaktärerna blir väldigt mänskliga och sympatiska eftersom det är som i verkliga livet, ingen är svart eller vit. Man förstår att Bo inte varit en helt kärleksfull och empatisk pappa och även om det har sin förklaring i Bos egen barndom så kan det inte heller vara lätt för sonen att hantera sina känslor för honom.
Under året har vi haft några bokcirklar på jobbet. Innan så känns det alltid lite jobbigt, man kommer hem sent och man måste ha koll på läsningen. Vi är tre bibliotekarier som turas om att hålla i aktiviteten, två åt gången, men man känner förstås kravet på sig själv att lotsa diskussionerna så att det blir bra och givande. Efter att ha haft det här i några år, vi började med digitala bokcirklar under pandemin, så har jag lärt mig främst en sak, att våga lita på deltagarna. I början var vi så rädda för att samtalet skulle dö och jag pratade nog lite för mycket själv. Nu lutar jag mig mycket mera tillbaka och märker att samtalet sköter sig själv.
En författare jag vill framhäva vars böcker lärt mig mycket och fängslat mig är Anna Laestadius Larsson. Böckerna om 1700-talets kvinnor får det att kännas som att man är där. Och efter att ha läst dem så har intresset väckts för olika historiska händelser, platser och personer vilkas trådar jag följt och hittat ytterligare kunskap och inspiration. En fantastisk sak med kunskap är ju att ju mer man lär sig ju mer finns att finna.
Nu har jag skrivit en massa om året som gått och jag har ännu inte hunnit in på det kommande.
För att ni ska orka läsa igenom utan att storkna så kanske jag spar framåtspaningen tills imorgon.
Det kurrar lite i magen också så jag behöver avsluta och gräva i kylskåpet...
